Känner du till Joseph Kony? Ja mest troligt gör du det, men för en vecka sedan var gruppen som kunde svara ja på frågan avsevärt mindre. Den halvtimmeslånga filmen spred sig över en natt i sociala medier, och självklart var den noggrant placerad i dessa kanaler. Väl där så följde den stora virala effekten.  KONY 2012 har nu dryga 66 miljoner visningar på YouTube.

Jag har inte sett den. Jag har sett inledningen och jag har läst mig tillbudskapet, men jag har inte lagt 30 minuter på att låta mig exponeras för politisk lobbyism i sitt mest tillgängliga internetformat. Och med tanke på hur extremt snabbt och brett den spridits så undrar jag om de där 66 miljonerna verkligen gjort det?

Jag känner mina Facebook-vänner. De med ett verkligt politiskt engagemang kan jag räkna på två händer (och då är jag generös). Det var många gånger det antalet som delade KONY 2012 i mitt flöde. Har de tittat 30 minuter eller 5? Har de läst sammanfattningen, blivit upprörda och sedan med ett upprört finger klickat på Dela-knappen? Mest troligt, ja.

Det här är slacktivism. Ni som följer bloggen och/eller mig vet att det här är ett ämne som ligger mig nära om hjärtat. Att observera och analysera händelser som kommer skenande i sociala media-kanaler via personer som annars inte lägger minsta statusuppdatering på djupare ämnen än det senaste middagsintaget, bäbisaktiviteten eller träningspasset. Och som vanligt landar jag i en suck över bristen på källkritik. Jag hävdar inte att jag vet vad som är sant och inte i den här historien. Men om var och en var utrustade med ett visst mått av just källkritik så skulle inte en politisk video kunna få den här typen av spridning. För på samma sätt som att sociala medier är fantastiska kanaler för att synliggöra saker som annars inte kom upp till ytan, så är de ibland öppna akvedukter där budskap tillåts forsa fram utan att någon sticker ner ett finger för att kontrollera så det inte är förgiftat.