Åse Lundblad med fina WebCoast-örhängen!

Det är så konstigt med den här konferensen, säger min kollega Henrik som besöker WebCoast för första gången. När folk kommer ut från salarna så har de telefonen framför sig och skriver. På vanliga konferenser har de alltid telefonen mot örat.

Jo, nog är WebCoast annorlunda alltid. Nya bekantskaper möts redan i kön till registreringen, efter en räkmacka har Carina och Katarina bestämt sig för att ha en session ihop. Själv satte jag mig bredvid en Joel jag aldrig tidigare mött. Han visade sig jobba på samma arbetsplats som jag lämnat för ett år sedan. På samma avdelning, i samma team. WebCoast handlar om människor och möten.

Ingen vet vad de kommer hit för att lyssna på. Schemat är tomt, inget känt och välbetalt namn agerar dragplåster, vi är utlämnade till varandras vilja att dela med sig av sina kunskaper. Och i två dagar står vi med ångest över allt spännande vi missar eftersom allt på tavlan låter så lockande! Teknik, språk, ljud, bild, mobilt, webb, media i alla format. WebCoast handlar om innehåll, att hjälpas åt att skapa värde.

Och flödet trendar på Twitter, får följare att avundsjukt ångra att de inte köpte en biljett, medan vi dansar och nätverkar natten lång. Vi gör det av kärlek till webben.

Jag är med och tävlar om Bineros grymma “surfplatta”. Jag vet att man egentligen skulle återge en session men jag kunde inte välja, så jag återger en helhet. Kalla mig rebell.