Skillnaden på slacktivism och äkta engagemang

Sedan jag skrev kapitlet ”Slacktivism – det oengagerade engagemanget” i antologin Sociala? Medier? så har jag vid många tillfällen i alla möjliga medier fått kommentera fenomenet. Och den vanligaste frågan är förstås vad slacktivism är. Jag har försökt beskriva det men idag har jag ett sånt perfekt exempel på vad det inte är så du verkligen kan förstå motsatsen.

Igår gick ett larm ut, en liten flicka i Göteborg var försvunnen. Polisen letade och bad om allmänhetens hjälp. Den nu ganska etablerade frivilligorganisationen Missing People gick ut på sin hemsida och uppmanade människor att dela bilden av flickan. Där kunde det ha stannat. Men i morse möttes jag inte bara av den lättande nyheten att flickan var återfunnen välbehållen, utan också bilder av människor som gått ut mitt i natten för att hjälpa till att leta. På Facebook såg jag vänner och bekanta som berättat att de varit med i sökandet. På riktigt alltså. Människor som tog steget från att ”Gilla” eller ”Dela” till att verkligen kliva upp ur surfsoffan och i mörker och kyla leta efter ett barn. Det är aktivt engagemang.

Och jag förstår att det här är beroende av var händelser inträffar, inte ska människor åka 50 mil för att gå skallgång. Men på varje bild av en försvunnen person ser jag kommentarerna av typen ”Tänker på de anhöriga, hoppas han/hon kommer till rätta snart!”. Och jag är övertygad om att det, slacktivismen, lättar skribentens samvete snarare än värmer en orolig mors hjärta.

Twitter är viktigt, men inte viktigare än kunderna

Twitter-fågel med frågeteckenHur många är det egentligen som använder Twitter? Finns verkligen mina kunder på Twitter? Borde jag twittra för mitt företag, jag har ju fullt upp med att hinna med Facebook?

Frågorna kommer till mig titt som tätt. Idag finns ca 300 000 svenska konton, varav ca 1/6 är aktiva dagligen, enligt den färska rapporten Twitter Census från Intellecta. Den hävdar också att det är ett bredare spann av twittrare, att mediafolket blandats ut med nya grupper. Men samtidigt skriver Emanuel Karlsten i en krönika att Twitter fortfarande är en väldigt liten kanal men med väldigt högljudda användare.

Jag tror att Twitter kommer att fortsätta växa i Sverige. Det är ett effektivt kommunikationsverktyg för de som valt att vara aktiva där. Det finns en öppen attityd där många är mottaggliga för spontana konversationer med människor de inte känner sedan tidigare. Dessutom optimalt för människor med telefonskräck. Men det är fortfarande inget som ska höjas till skyarna och prioriteras högre än kanalerna där volymerna finns. Närvaron är viktig men använd tiden rätt. Har du 10 kunder som ringer och en som twittrar, då vet du var du ska lägga ditt fokus. Men ha i åtanke att twittrarna ofta är inflytelserika och att din enda twitter-kund kanske råkar vara journalist. Så har du väl börjat delta så gäller det att fortsätta. För du skulle väl inte öppna en telefon-kundservice och sedan inte svara när det ringer. Eller?

Oinspirerande OS

I sommar blir det OS i London. Ett modernt land och en stad med framgångsrika kreatörer och kommunikatörer och ett OS som går under devisen ”Inspire a generation”. Men som arrangör vill man helst inte att någon talar om vad som verkligen händer under spelen. Rigorösa regler har satts upp för såväl deltagare som publik, och väldigt lite känns rimligt eller inspirerande.

 

”En biljettinnehavare får inte sända eller publicera bilder, video- eller ljudinspelningar på sociala nätverkssidor och internet.” Hur 2012 känns det? Hade det inte tvärtom varit fantastiskt att komplettera arrangörens bild av OS med hundratusentals människors egna upplevelser? Nu betvivlar jag att de kan hålla full koll på vad som publiceras, men det skulle inte förvåna mig om man statuerar exempel och tvålar till någon stackare med böter för en bild på prins William på läktaren, taget på 40 meters avstånd och snitsigt random Instagram-filter…

Är det dags för Facebook att lyssna lite?

I ett antal inlägg har jag orerat om min frustration över företags oförmåga att ta reda på, och följa, Facebooks regler för tävlingar. För ett par veckor sedan ringde en reporter från P4 och vill ställa lite frågor om just detta. När jag förklarar reglerna och resonerar kring dem så inser jag att det finns ytterligare en dimension att ta upp. Nämligen den om vad som gynnar användarna.

Facebook är så stort som det är tack vare att de alltid fokuserar på att ge användaren det de vill ha, eller inte visste att de ville ha. Det är inte en sajt som företag kan ta över med annonser eller alltför varumärkesmålade sidor. Och om användarna anammar ett beteende så ska det ses som väldigt viktig input. Tävlingsreglerna går emot användarmönstret. Företagen vill att personer ska gilla deras sida och ta del av deras produkter och tjänster/därför lägger de ut bilder som användarna kan dela i sina loggar för att få chansen att vinna ett pris. Och användarna gör det. De tycker att när det är en produkt eller tjänst de gillar så är det helt okej att visa detta för sina vänner, för att få chansen att vinna. Så alla är nöjda. Utom Facebook själva.

Så varför ser regelverket ut som det gör? Utan att på något sätt sitta på fakta gissar jag att det handlar om juridisk friskrivning. Om Facebooks funktioner inte används för att genomföra tävlingen så kan Facebook inte ställas till svars om något skulle gå fel.

Men som det ser ut nu så har både företag och privatpersoner nytta av det här sättet att använda plattformen, så jag börjar tycka att det är regelverket som får ändras. För varför ha en regel som ingen respekterar, och som inte ens instiftaren bryr sig om att försöka upprätthålla?